MARIESTAD - möt människorna
FESTPRISSEN RIPPE FRÅN LYRESTAD
Klicka för större bild.
– Jag har räknat alla glasprismorna i kristallkronan. Det är 5 550 stycken, säger skådespelaren Jan Rippe.
Han står på scenen i Lorensbergsteatern i Göteborg och tittar ut över salongen. Teatern driver han tillsammans med medlemmarna i Galenskaparna och After Shave. Här har han gestaltat många olika rollkaraktärer genom åren.
– Mitt allra första framförande gjorde jag som femåring. Då sjöng jag i badhuset i Mariestad under den årliga luciashowen.
Jan är uppvuxen i Lyrestad och länge var det simning som gällde. Han tränade på elitnivå och kom som bäst femma i ungdoms-SM med tiden 40 sekunder på 50 meter bröstsim.
– Det har jag slagit på senare år när jag simmat veteran-SM. Nu är jag nere på 37 sekunder.
Han minns tiden i Lyrestad med värme och berättar hur han lekte i skogen, vinkade till kanalbåtarna som passerade förbi och åkte skridskor mellan slussarna vintertid. Livet var lugnt och tryggt.
– Det var en rolig tid på alla sätt och vis, säger Jan.
Samtidigt kommer ångesten krypande när han tänker på sina två första skolår.
– En gång i månaden tvingades vi gå upp till ett badhus i skogen och klä av oss. En tant skrubbade oss med rotborste och sedan fick vi sitta i bastun. Det var hemskt! Man kan tro att jag var barn på 1800-talet.
På högstadiet spenderade han nästan all sin tid i Mariestad där han simmade och gick i skola. Först när han började på gymnasiet flyttade hans familj dit.
– Det var i Mariestad som jag blev den person jag är i dag, men folk från den tiden kommer nog mest ihåg mig som festprisse och simmare.
Sina finaste minnen har han från sin tid som badvakt på Ekudden. Där njöt han av solen, pratade med folk och planerade helgens eskapader med kompisarna. På söndagarna summerade de sina bravader vid bassängkanten.
– Jag kan fortfarande sakna känslan när jag tidiga sommarmorgnar alldeles själv rensade bassängen medan solen gick upp, säger han drömmande.
Vägen till rampljuset var lång och hade en mängd sidospår. Med en far som var rektor var det en självklarhet att läsa vidare. Det blev Chalmers tekniska högskola i Göteborg.
– Jag visste inte ens vad en civilingenjör gjorde och jag förstod snabbt att det inte intresserade mig. Men jag ville inte medge att jag hade valt fel.
I elva år var han inskriven på högskolan utan att ta någon examen. I stället sjöng, spelade och spexade han med sina nyfunna vänner medlemmarna i Galenskaparna och After Shave.
– Det var en rolig och sorglös tid! säger han och fortsätter.
– Vi hyrde Stenhammarsalen i Göteborg och tvingade alla våra Chalmersvänner att komma dit för att se vår föreställning Skruven är lös. Det blev vårt genombrott.
Men det var tv-serien Macken några år senare som gjorde dem riktigt stora.
– Jag blev Roger med hela svenska folket. Sista avsnittet sågs av över fyra miljoner tittare.
När de släppte Macken-skivan åkte de på turné. Första stoppet blev Mariestad och Norlanders Radio & TV som då låg vid Nya torget. De smög in bakvägen och tog på sig overallerna. När de skulle gå upp på den lilla scenen var lokalen överfull.
– Folk stod och till och med låg överallt det fanns plats. Jag blev tvungen att säga till dem att vi fick träffa dem ute på torget i stället.
Där klättrade han och Anders Eriksson upp på ett lastbilssläp och fick signera både väskor, mössor och trosor.
– Det var rena popstjärnehysterin! Vi blev tvungna att fly därifrån. Det var nästan otäckt.
Det har inte skrämt Jan från att komma tillbaka till Mariestad. Han hälsar ofta på sin pappa och sin bästa vän, polischefen.
– Jag brukar ringa och skämta om att han ska stänga av alla fartkameror när jag är på väg!
Foto: Johan Carlén
Text: Therese Aronsson
Han står på scenen i Lorensbergsteatern i Göteborg och tittar ut över salongen. Teatern driver han tillsammans med medlemmarna i Galenskaparna och After Shave. Här har han gestaltat många olika rollkaraktärer genom åren.
– Mitt allra första framförande gjorde jag som femåring. Då sjöng jag i badhuset i Mariestad under den årliga luciashowen.
Jan är uppvuxen i Lyrestad och länge var det simning som gällde. Han tränade på elitnivå och kom som bäst femma i ungdoms-SM med tiden 40 sekunder på 50 meter bröstsim.
– Det har jag slagit på senare år när jag simmat veteran-SM. Nu är jag nere på 37 sekunder.
Han minns tiden i Lyrestad med värme och berättar hur han lekte i skogen, vinkade till kanalbåtarna som passerade förbi och åkte skridskor mellan slussarna vintertid. Livet var lugnt och tryggt.
– Det var en rolig tid på alla sätt och vis, säger Jan.
Samtidigt kommer ångesten krypande när han tänker på sina två första skolår.
– En gång i månaden tvingades vi gå upp till ett badhus i skogen och klä av oss. En tant skrubbade oss med rotborste och sedan fick vi sitta i bastun. Det var hemskt! Man kan tro att jag var barn på 1800-talet.
På högstadiet spenderade han nästan all sin tid i Mariestad där han simmade och gick i skola. Först när han började på gymnasiet flyttade hans familj dit.
– Det var i Mariestad som jag blev den person jag är i dag, men folk från den tiden kommer nog mest ihåg mig som festprisse och simmare.
Sina finaste minnen har han från sin tid som badvakt på Ekudden. Där njöt han av solen, pratade med folk och planerade helgens eskapader med kompisarna. På söndagarna summerade de sina bravader vid bassängkanten.
– Jag kan fortfarande sakna känslan när jag tidiga sommarmorgnar alldeles själv rensade bassängen medan solen gick upp, säger han drömmande.
Vägen till rampljuset var lång och hade en mängd sidospår. Med en far som var rektor var det en självklarhet att läsa vidare. Det blev Chalmers tekniska högskola i Göteborg.
– Jag visste inte ens vad en civilingenjör gjorde och jag förstod snabbt att det inte intresserade mig. Men jag ville inte medge att jag hade valt fel.
I elva år var han inskriven på högskolan utan att ta någon examen. I stället sjöng, spelade och spexade han med sina nyfunna vänner medlemmarna i Galenskaparna och After Shave.
– Det var en rolig och sorglös tid! säger han och fortsätter.
– Vi hyrde Stenhammarsalen i Göteborg och tvingade alla våra Chalmersvänner att komma dit för att se vår föreställning Skruven är lös. Det blev vårt genombrott.
Men det var tv-serien Macken några år senare som gjorde dem riktigt stora.
– Jag blev Roger med hela svenska folket. Sista avsnittet sågs av över fyra miljoner tittare.
När de släppte Macken-skivan åkte de på turné. Första stoppet blev Mariestad och Norlanders Radio & TV som då låg vid Nya torget. De smög in bakvägen och tog på sig overallerna. När de skulle gå upp på den lilla scenen var lokalen överfull.
– Folk stod och till och med låg överallt det fanns plats. Jag blev tvungen att säga till dem att vi fick träffa dem ute på torget i stället.
Där klättrade han och Anders Eriksson upp på ett lastbilssläp och fick signera både väskor, mössor och trosor.
– Det var rena popstjärnehysterin! Vi blev tvungna att fly därifrån. Det var nästan otäckt.
Det har inte skrämt Jan från att komma tillbaka till Mariestad. Han hälsar ofta på sin pappa och sin bästa vän, polischefen.
– Jag brukar ringa och skämta om att han ska stänga av alla fartkameror när jag är på väg!
Foto: Johan Carlén
Text: Therese Aronsson
TILLBAKA TILL FRAMTIDEN PÅ LASSEGÅRDEN
Klicka för större bild.
Sväng av från riksväg 26 strax utanför Mariestad och in på den lilla grusvägen. Efter femhundra meter ligger små röda hus från 1700-talet. Det är Lassegårdens trädgårdar. Där odlas det grönsaker som sedan säljs i gårdsbutiken. På hyllorna ligger tomater, vitlök, majs, rabarber och ägg från hönorna som springer lösa ute i trädgården. Vid taket sitter gamla namnskyltar. ”Sonja Född: 6-2-62” Det är kossor som en gång bott på gården.
Elin Kark, 6, och kompisen Isabell Bertilsson, 5, får syn på Smulan. En ljusgrå kattunge med rosa nos.
– Hon är len! Vi har också katter men en har sprungit bort, säger Elin.
Hennes mamma Anna har plockat på sig selleri, sallat och en vit squash som Elin har stora planer för.
– Vi skär av här och så dekorerar vi med frukter, säger hon och pekar på undersidan.
Tillsammans med Isabell springer hon ut i trädgården och tittar på de stora pumporna.
– Jag försöker alltid köpa ekologiskt. Man bli så inspirerad till att laga mat när man är här och så blir jag sugen på att ha en liten kryddträdgård hemma, säger Anna.
Det är skördefest och butiken är välbesökt. Dagen till ära har Cecilia Blomkvist och äldsta sonen Arvid, 6, byggt upp ett pampigt altare av pumpor, kål, blommor och marschaller vid ingången.
– Skördefesten är viktig. Det är ett sätt för folk att upptäcka oss, säger Cecilia.
För sex år sedan köpte Cecilia och hennes man Lassegården. Det var den som gav dem idén till att bli grönsaksodlare. De har arbetat hårt för att röja fram de igenväxta ängarna och rusta upp de nedgångna husen. Allt återgår till tidig 1700-talsstil.
– Det har varit svårt att hitta hantverkare som kan de gamla teknikerna. Så en del saker har vi fått lära oss själva, som revitering, ett sätt att lägga lerputs på väggarna.
Bland grönsakerna har de plockat bort alla förädlade varianter och kvar är de som man sådde förr. De som är goda men som varierar i storlek och form.
– Vissa tycker att vi är bakåtsträvare och tror att vi bor på stampat jordgolv medan vi själva tycker att vi tänker framtid.
– Men man får vänja sig vid att se ut så här, säger hon och visar upp sina jordiga händer.
Det är andra säsongen de är igång. Trädgården är liten, precis som de vill ha det och det har gått jättebra. De odlar grönsaker till både affärer och restauranger i Västra Götaland och är med på ekologiska mässor. Idéerna är många.
– Snart vill vi öppna ett mathantverkscafé här och ett galleri. Om tio år har vi nog en restaurang och konstnärsateljéer.
Hönsen springer omkring mellan hennes fötter och Smulan ligger tryggt innanför hennes kofta. Runt omkring växer det i hennes grönsaksland. Just nu skördas paprika, chili, kål, piplök och de italienska cardonerna.
Cecilia har alltid tyckt att miljön är viktig men allra viktigast är kreativiteten. Hon har varit konstnär i 15 år och drivit ett galleri i Jönköping.
– Att vara konstnär eller grönsaksodlare skiljer sig inte så mycket. Det handlar hela tiden om att söka pengar och vara med på utställningar.
Lassegården ingår i ekoturismdestinationsprogrammet som är en del av biosfärsområdet Vänerskärgården och Kinnekulle. Tanken är att turister ska ta bussen eller cykla från stan och komma hit för att fika, äta och gå omkring bland odlingarna.
– Turisterna brukar hänga på låset när vi öppnar, ler hon.
Kontakten med kunderna är det viktigaste. De pratar med alla om mat och odling. Nästan alla har frågor om den ena eller den andra grönsaken.
– Vi har trogna kunder som kommer tillbaka. Så det känns som att vi har lyckats!
Foto: Johan Carlén
Text: Therese Aronsson
Elin Kark, 6, och kompisen Isabell Bertilsson, 5, får syn på Smulan. En ljusgrå kattunge med rosa nos.
– Hon är len! Vi har också katter men en har sprungit bort, säger Elin.
Hennes mamma Anna har plockat på sig selleri, sallat och en vit squash som Elin har stora planer för.
– Vi skär av här och så dekorerar vi med frukter, säger hon och pekar på undersidan.
Tillsammans med Isabell springer hon ut i trädgården och tittar på de stora pumporna.
– Jag försöker alltid köpa ekologiskt. Man bli så inspirerad till att laga mat när man är här och så blir jag sugen på att ha en liten kryddträdgård hemma, säger Anna.
Det är skördefest och butiken är välbesökt. Dagen till ära har Cecilia Blomkvist och äldsta sonen Arvid, 6, byggt upp ett pampigt altare av pumpor, kål, blommor och marschaller vid ingången.
– Skördefesten är viktig. Det är ett sätt för folk att upptäcka oss, säger Cecilia.
För sex år sedan köpte Cecilia och hennes man Lassegården. Det var den som gav dem idén till att bli grönsaksodlare. De har arbetat hårt för att röja fram de igenväxta ängarna och rusta upp de nedgångna husen. Allt återgår till tidig 1700-talsstil.
– Det har varit svårt att hitta hantverkare som kan de gamla teknikerna. Så en del saker har vi fått lära oss själva, som revitering, ett sätt att lägga lerputs på väggarna.
Bland grönsakerna har de plockat bort alla förädlade varianter och kvar är de som man sådde förr. De som är goda men som varierar i storlek och form.
– Vissa tycker att vi är bakåtsträvare och tror att vi bor på stampat jordgolv medan vi själva tycker att vi tänker framtid.
– Men man får vänja sig vid att se ut så här, säger hon och visar upp sina jordiga händer.
Det är andra säsongen de är igång. Trädgården är liten, precis som de vill ha det och det har gått jättebra. De odlar grönsaker till både affärer och restauranger i Västra Götaland och är med på ekologiska mässor. Idéerna är många.
– Snart vill vi öppna ett mathantverkscafé här och ett galleri. Om tio år har vi nog en restaurang och konstnärsateljéer.
Hönsen springer omkring mellan hennes fötter och Smulan ligger tryggt innanför hennes kofta. Runt omkring växer det i hennes grönsaksland. Just nu skördas paprika, chili, kål, piplök och de italienska cardonerna.
Cecilia har alltid tyckt att miljön är viktig men allra viktigast är kreativiteten. Hon har varit konstnär i 15 år och drivit ett galleri i Jönköping.
– Att vara konstnär eller grönsaksodlare skiljer sig inte så mycket. Det handlar hela tiden om att söka pengar och vara med på utställningar.
Lassegården ingår i ekoturismdestinationsprogrammet som är en del av biosfärsområdet Vänerskärgården och Kinnekulle. Tanken är att turister ska ta bussen eller cykla från stan och komma hit för att fika, äta och gå omkring bland odlingarna.
– Turisterna brukar hänga på låset när vi öppnar, ler hon.
Kontakten med kunderna är det viktigaste. De pratar med alla om mat och odling. Nästan alla har frågor om den ena eller den andra grönsaken.
– Vi har trogna kunder som kommer tillbaka. Så det känns som att vi har lyckats!
Foto: Johan Carlén
Text: Therese Aronsson
